Alicia Magnusson

Nu, kan jag börja skriva om vad vi gör om dagarna. De första inläggen var bara för att ni skulle få en uppfattning på vad vi gått igenom de senaste 2 månaderna.

 

Idag är Alicia 7 veckor och 5 dagar :) och skräcken över skenan har lagt sig. Redan efter någon vecka tyckte vi inte längre att det var så jobbigt som dagen då vi fick den på satt. 

Vi får klä henne med lite större storlekar på kläder, och byta blöja på ett lite annorlunda sätt, men det går också bra :)

Vi använder storlek 62 för tillfället och 68 p¨å byxorna. tror hon egentligen har 56 rakt igenom, men skenan tar mycket extra plats.

 

 

Idag vaknade Alicia kl 5 och sen var hon hur pigg som helst , den lilla busungen!

Men hon somnade om vid 7 så jag fick sova till 8 ... 

 

 

 

nu vid 12 tiden var det dags att åka till min syster Emmas lägenhet för att gå ut med hennes hund. Var lite omständigt med att ta ut barn (i ett tungt babyskydd) + en hund. och sedan på ett smidigt sätt bära upp Alicia i babyskyddet till 3:e våning för att där ta ut en vild, stark å stor hund som blev så överlycklig att se oss. Alicia fick största böta pussen! Den ungen kommer aldrig att bli sjuk, så mycket baciller hon har blivit utsatt för som liten .

 

Fredagen den 9:e Augusti. 

Vi kom hem den 8:e på kvällen, och tidigt fredag morgon ringde ortopeden oss och gav oss en tid kl 09:00. ingen mer info fick vi, bara att vi skulle vara där kl 9.

vi hade nu en timma på oss att göra oss i ordning. sen åkte vi iväg. väl inne var det en läkarundersökning. två läkare kände på höfterna under tystnad, sen sa de båda vad de tycke, och de tyckte lika dant, En höft (vänster) var lite instabil. det får bli en skena, sa dom. Och vi fattade inget!?

-passa på och mys dessa sista minuter nu. sa de till oss, jag tog Alicia och började krama om, jag viste inte alls vad som nu skulle hända.

 

Sekunden senare kommer en annan sköterska in med något gult och konstigt i handen. 

Dom tog min dotter och la hennes kropp på skenan. och sedan vek dom över den på kroppen. jag försökte att hålla tillbaka tårarna men det var svårt, det gjorde så ont i mig, Lyckan som nyss var så stor förvandlades till något jag skämdes över.

 

Vi åkte hem med min mjuka bebis som nu låg i ett hårt paket. jag grät hela vägen hem å i flera timmar efter det. Tankarna gick runt i huvudet på mig. Första tanken var nu att jag inte ville ha något besök alls från släkt och vänner. Alla stog på kö och hade väntat på att vi skulle komma hem så de kunde komma på besök, men nu var allt svart, ville verkligen inte träffa någon, inte någon på 3 månader!!

 

Mamma ringde mig på eftermiddagen, och frågade om jag ville ha besök redan första dagen. jag bröt i hop och sa att det har hänt något fruktansvärt med min tös. mamma hörde hur jag brast i gråt. 

hon trode att något allvarligt hade hänt, något med hjärtat, andnigen eller PSD. jag berättade om hennes höft, och hon sa "ne men lilla gumman, det är inte så farligt". "-jo," sa jag, hon är inte längre så söt som förut.

 

Mamma ville komma ändå, och jag behövde nog någon att prata med, så det gick bra. hon ville även ta med mormor o morfar, Alldrig!! tänkte jag... Men mamma sa att mitt barn är det vackraste i världen oavsätt skena eller inte. och hon hade ju rätt. så även dom fick följa med.

 

Den 3:e Augusti 04:30 blev jag och Alicia inskrivna på BB på kss i Skövde.

Jag tog mitt lilla underverk och la henne i sängen brevid mig för att sova. Var lite rädd att jag skulle klämma ihjäl henne, men ville inte att hon skulle sova ensam i den kalla lådan.

 

Vad vore inte mer passande än att publicera min förlossningsberättelse med Alicia som ett första inlägg och starten på hennes liv <3

 

Starten till min förlossning började redan sista Juli, samma dag som vi hämtade hem barnvagnen från babyproffsen. Jag hade sett fram emot denna dagen jätte länge då vi hade beställt hem den 12 veckor tidigare. Robert viste att jag var ivrig att åka och hämta ut den, så han bad mig att städa innan, vilket jag såklart gjorde! Det var mycket på golvet brevid sängen, och med min tjocka mage så var det riktigt omständigt för mig, så jag satt på golvet och plocka. Sedan åkte vi äntligen och plockade ut vagnen. Väl hemma blev det mycket spring i trappan, upp och ner flera gånger.

 

Under natten började mina värkar sätta igång (hade dock ingen arning om det var riktiga värkar eller förvärker, eller helt enkelt inga värkar alls?!) på morgonen kl 05:00 gick jag på toa, hade torkat mig och ställde mig upp och det började rinna något ner från mitt ben!? (trode jag kissade på mig) satte mig på toa igen, men kom inget mer. Ställde mig upp och det rann igen!!? denna gången rätt mycket så jag fick ställa mig i duschen och skölja av mig. Gick sedan in till Robert som låg och sov och sa att jag trode mitt vatten hade gått. Men fick ingen större reaktion. Låg i sängen och funderade länge på vad jag skulle göra. Tillslut ringde jag till förlossningen på KSS. Berättade om mina ev. Värkar jag hade under natten + detta rinnandet ner för benet på toa. Barnmorskan som svarade, bad oss att komma in rätt så omgående. Vi skulle även packa en väska ifall att vi skulle bli kvar. Nu var det full fart på oss två. Vi hade inte förberätt någon väska, och hade ingen arning om vad vi skulle packa ner till oss själva eller till det kommande barnet. Det blev väldigt improviserat och vi sa att Robert fick åka hem å hämta det vi glömmer. Har ju bara c:a 5 min hem.

 

Väl inne på förlossningen tog dom ett test på om det var en vattenavgång, och det var det! Dom gjorde även CTG som såg bra ut, den registrerade några svaga värkar (som jag dock inte kände).

Hon sa att vi kunde åka hem igen för att jag inte kommit sålångt in i förlossningsskedet än. Men där emot sa hon ett glädjande besked om att hon gav oss max 3 dagar till att bebisen skulle vara ute. Med det glädjebeskedet åkte vi hem igen och vi visste då att vi skulle få se h*n senast på söndag.

 

Vi var hemma igen runt kl 10 och mina värkar blev allt starkare och tätare. Min mamma och syster kom till mig runt kl 12 och ville ha med mig till Emmas nya lägenhet samt att åka och köpa färg till hennes väggar. Hade ont, så jag tvekade, men följde ändå med för att jag inte ville vara ensam hemma. (Robert hade åkt till Tibro för att invänta en leverans).

Även där gick jag upp och ner för trappor med min tjocka mage!

Orkade dock inte vara med så länge, redan efter en timma ville jag hem till sängen för att jag hade så ont.

Men inget hände denna dagen...

Hade en ny tid på förlossningen på Fredag kl 14:30. Men under natten till Fredagen satte det igång på RIKTIGT! Hade så jäkla ont i mellanåt. Ringde förlossningen under morgonen och fick komma in direkt, de sa att väskan skulle med samt att jag skulle ha ätit en stadig frukost.

Nu var vi inne för andra gången på förlossningen. Det satte ett CTG på mig och allt såg bra ut igen. Räknade med att de skulle skicka hem oss igen, då jag inte längre kände några värkar. Men icke! Hon kände att jag var öppen 4 cm och hon sa att ”nu blir du inlaggd”. Jag jublade!! vi var riktigt glada, både jag och Robert!

 

Inne i mitt rum fick jag byta om till sjukhuskläder och sen la jag mig i sängen, robert startade lite musik. De satte nytt ctg på mig och kollade tempen. Allt såg bra ut!

Klockan var nu 08:00, och utan vetskap om att jag skulle ligga här i 16 timmar till!

Jag fick dropp för att mina värkar skulle komma igång lite snabbare. Det hände inte mycket de första timmarna, jag gick mest runt med gåbordet och drack massa festisar. Men tillslut kom allt igång. Provade med lustgas igenom de första onda verkarna, men la av med det ganska snart där på. Inte för att det var jobbigt, eller att jag blev illa mående eller något sånnt, bara det att jag trode det var förtidigt med lustgas, kändes inte helt rätt.

Efter yttligare någon timma fick jag ryggmärgs bedövning. Sved och kändes som attan!! fast de sa innan att ” detta gör inte ont”. Han stack mig fel och fick göra om det 2 ggr. Fick en lång slang längst hela ryggen och sen en liten pump som hängde över magen. Detta ver nog det bästa beslutet jag varit med om. Kände INGA värkar efter detta ingrepp. Robert kunde se på displayen att jag hade riktigt onda värkar, men jag kände ingenting. Men sen kom krystvärkarna. AJ! AJ! AJ! Jag ver öppen 10 cm redan vid 18 tiden. Men då sa sköterskorna att detta kommer dröja ett tag till. Hade kryst verkar från 18 och fram till födseln. Nu satte dom in slangar mellan benen på mig för att sätta en platta på bebisens huvud och mäta hur han/hon mådde under förlossningen. Han/hon mådde prima hela vägen :)

Hela jag var inlindad i sladdar som mätte alla möjliga konstiga värden. Jag kunde knappt röra mig utan att någon sladd åkte ur. När jag ville gå på toa fick jag ta av ctg och kopplade bort bebisens sladd från datorn och gick med droppställningen till toa. Sladden som satt på bebisens huvud, den skulle tydligen vara kvar när jag kissa. Så där satt jag med en dinglande sladd mellan benen.

Men kissa kunde jag inte, hur mycket jag än försökte. Dom fick helt enkelt tömma mig med yttligare slangar.

 

Alla krystvärkar jag hade mellan 18-22 skulle jag bara andas igenom och inte försöka krysta på. Det var inte för än senare som jag fick ta i och barnets huvud skymtades. Barnmorskan förde in sina fingrar och ville att jag krystade ut dom. Men tydligen hade jag inte en sådan stark kraft som man behöver. Jag kämpade och kämpade men ingen bebis ville komma ut. Och ONT gjorde det nu! Kunde knappt ligga på rydd. Så jag låg ner 2 sekunder sen skrek jag att jag var tvungen att stå! Så robet fick dra upp mig. Sen skrek jag, Nej måste ligga ner! Å då fick han hjälpa mig att lägga mig ner. Hade jävulskt ont!!! i denna stund hade jag legat och haft jätte ont i många timmar och nu bad jag om att få bli snittad! För det tyckte jag var enkelt i denna stund. Bara dra ett snitt med kniven å vipps så var bebisen ute! Men de tyckte inte läkarna. De erbjöd mig sugklocka som skulle hjälpa mig att krysta ut ungen. Aldrig i livet! Sa jag. Hade hört så mycket dåligt om sugklocka. Att läkarna bland annat kunde vrida av nacken på barnet. Men jag förstog ju att jag inte hade tillräckligt kraftiga värkar så jag skulle klara det på egen hand. Sen sa dom att vi testar sugklocka först, går inte det så gör vi ett kejsarsnitt.

Jag gick med på det, och dom ringde till jourläkarna och sen körde de in mig till operations salen.

 

Väl inne i operationsrummet fick robert sätta på sig gröna operationskläder. Sen satte det igång. De gav mig lustgas i en liten plopp i näsan och de satte någon klämma på fingret. Det var c:a 10 personer inne i rummet så jag kännde mig trygg. Nu hade mina värkar slutat helt, hade inga krystvärkar alls, nu när jag väl fick klämma ut ungen! Tillslut sa de till mig att låssas ha en värk och trycka på. Jag gjorde det, men det känndes så konstigt. Men jag tryckte och han tryckte in något som gjorde riktigt ont mellan benen. Kändes inte längre hoppfullt. Nu ville jag bara ha ut bebisen, jag kämpade och kämpade. Hade ångrat mig, jag ville inte snittas, jag ville föda den riktiga vägen. Nu tar du i riktigt ordentligt sa de till mig. Robert var inte längre vid min sida. Han klarade inte av att se mig ha så ont. Jag tog i en sista gång o plopp sa de så var liten ute 00:14:) de la upp liten på min mage direkt och man kände att hon satt fast med navelslangen i mig. Jag frågade om det var en kille eller tjej. De hade dom själva inte tittat på. Så de lyfte upp barnet från min mage så jag själv fick titta. Det var en liten flicka :) Robert var nu tillbaka brevid mig och tårarna rann av lycka. Hon var så vacker :) 10 tår och 10 fungrar! Nu var jag inte längre orolig på att något skulle vara fel med henne. De satte på ett plastband runt hennes och min arm med samma nummer på. Sen drog de ut oss på sängen och vi fick ett rum där vi kunde mysa. Jag fick där testa på första ammningen, det gick jätte bra. Hon sög så fint så :) efter bara ett par minuter blev vi utkastade från rummet, för nu mitt i natten kom det in flera som skulle föda, och alla rummen behövdes. Vi fick då gå in i ett ”undersökningsrum” samma rum som vi var i innan vi blev inskrivna till förlossningen. Det var som att knyta i hop säcken :) där inne fick jag ducha av mig och sen fick vi grattisfika. Å vår lilla tös låg så fint i sin bebislåda på hjul :) man kunde inte släppa blicken. Robert gick sedan ut för att ringa sina föräldrar och min mamma och berättade nyheten :) Sen var det dags för vägning och mätning. 3640G och 53 cm lång. Och de kollade höfterna och gommen och det såg bra ut.

Sen blev jag ivägledd till BB. Robert fick nu inte vara med oss längre. Vi sa hejdå tillvarrandra och han kunde nu åka hem och sova och jag kunde få sova uppe på BB.

 

En förlossning på 16 timmar, men ut kom något så vackert som vi aldrig tidigare sätt, våran lilla Alicia <3 Större kärlek finns inte!